Djupa tankar Livet

Fotade mig till bättre självkänsla

Sedan tonåren har jag alltid varit en lång och stor människa med svag självkänsla. Redan som tolvåring var jag 170 centimeter lång och kan inte direkt minnas hur det känns att vara kort och liten. Ett minne från högstadiet var när jag besökte en läkare på vårdcentralen som sa till mig att jag var för överviktig. Nog för att jag aldrig varit liten, så har jag heller aldrig varit “för överviktig”. Men de orden läkaren yttrade minns jag än idag som smärtsamma. I gymnasiet sa skolsjuksköterskan till mig att jag hade för stora bröst och borde överväga en bröstförminskning när jag blev 20 år och skulle kunna få genomföra det.

Alltid haft stora bröst. Men dröjde tills för några år sedan för mig att sluta avsky dem och istället älska dem. Nu har jag detta foto som stor tavla hemma och blir glad varje gång jag ser den.

Kommentarer som dessa, från vuxna människor, stärkte inte min svaga självkänsla. Under gymnasiet och flera år efter försökte jag dölja min kropp och brösten under för stora herrtröjor. Att använda urringat eller ens en tight tröja kändes oftast för vulgärt. Det tog flera år efter studenten som jag tillslut ens lärde mig att börja acceptera min kropp. Våga bära kläder jag gillar. Visa upp min kropp – inte försöka dölja under för stora kläder.

Väldigt gammalt foto. När jag började våga testa fota mig själv.

Sedan tog jag det allra största steget i att bygga upp min självkänsla – började fota mig själv! Innan detta finns det väldigt fåtal helkroppsfoton på mig. Några från studenten och balen såklart, men utöver det är utbudet rejält begränsat. Jag var aldrig bekväm framför en kamera, utan gömde mig alltid bakom en. Avskydde hur jag såg ut på bild. Tills jag bestämde mig för att börja fota mig själv. Vilket gav mig full kontroll över hur andra skulle se mig och min kropp. Vad jag ville visa och hur jag ville visa det. Men framförallt bli bekväm med hur min kropp ser ut och framhäva det vackra med den. Lärde mig sluta hata varje kvadratcentimeter av kroppen och istället börja älska mer och mer av den.

Att fota min kropp naken och publicera det kanske känns befängt för många. För mig kändes det galet skönt att jag var så bekväm med min kropp att jag ville göra det.

Detta var dock inget som hände vid ett fototillfälle. I början var jag ganska frånvarande i själva fotot. Fotade mest närbilder – fortfarande inte hela kroppen på en gång. Det vågade jag knappt. Det dröjde ytterligare några år innan jag var bekväm med att fota hela kroppen och ansiktet på samma foto. Tillslut låta någon annan fota mig. Inta en pose som har attityd och tar plats, inte ber om ursäkt för min existens.

Att avsky sin kropp är något vi alla troligen gjort mer eller mindre. Det tar så mycket tid och energi att hata sin kropp. Att basera sitt välmående på det yttre är inget vinnande koncept i längden. Kroppen förändras genom åren och saker den går igenom. Bättre att flytta sitt fokus och basera sitt välmående på vad kroppen faktiskt kan göra. Hur fantastisk den är på insidan. Inte låta andras kommentarer om ens yttre sänka ens självkänsla, utan alltid älska kroppen för hur den är. Man har bara en kropp livet ut, lika bra att lära sig älska den så tidigt som möjligt.

Men ibland när självkänslan svajar och jag ändå börjar känna avsky inför min kropp, så ställer jag mig alltid i bara underkläder framför helkroppsspegeln och tvingar mig själv att hitta saker jag älskar och ge mig själv komplimanger. Kanske låter märkligt, men jag blir gladare efteråt.

Hur gör ni för att stärka er självkänsla? 

You Might Also Like